Tolv små historier på fyrtio minuter är helt lagom för mig som är otålig rastlös. Det blir så lame med recensioner där man ska sätta betyg för antingen är det är full pott eller så är det inte det, och varför ska man alltid sträva mot toppen för det här är ju toppen ändå.
Först blev jag lite ledsen för jag tänkte; det här låter ju som allt hon gjort innan fast en blandning mellan den och den låten. Sen tänkte jag; fast å andra sidan, det är helt nya berättelser, jag hör inte samma sak när jag lyssnar. Det finns bara stora likheter, och vem har sat att det måste vara något negativt? Varför ändra på ett älskvärt koncept och varför alltid sträva mot att vara så nyskapande som möjligt? Nej, kanske ligger Annika mig väldigt varmt om hjärtat just för att jag vet var jag har henne och jag vet vad jag får ut av musiken.
Det finns ett fåral spår som känns lite.. tråkiga. Men, det är spännande, texterna är ärliga och raka. Jag känner mig hemskt svensk när jag lyssnar. Och albumcovern är hemskt snygg! Det känns som om jag fått en hel bok med en massa små fina berättelser. Jag har redan läst den fyra gånger. De fyrtio minuterna kan sammanfattas med Annikas egna ord, det brukar bli bäst så:
People are like songs, it’s true
some seem dull at first but then they grow on you
But you are the only one I’ve met who’s ”God only knows”
I liked you the first time I met you
And it grows and grows and grows
